excerpter

Gottfried Benn: Till utgivaren av ett sydtyskt månadshäfte (Brev från Berlin, 1948)

Som svar på er förfrågan om ett bidrag till Merkur tillåter jag mig att göra följande kommentar: Jag befinner mig i den besynnerliga situationen att vara utesluten och avstängd från all litteratur sedan 1936; ännu i dag står jag oförmögen kvar på listan över oönskade författare. Jag kan därför inte, efter så lång tid, besluta mig för att åter träda inför offentligheten med ett bidrag som kanske skulle kunna passa i tidskriften eller stämma överens med smaken hos en utgivare, vars publiceringsrätt grundar sig på att han håller sig inom vissa ramar. Jag måste själv exakt kunna bestämma bidragets innehåll och omfång och få det att uttrycka mina nya idéer. /.../
Berömmelsens vingar är inte vita, säger Balzac; men om man, som jag, under de senaste femton åren har kallats för svin av nazisterna, idiot av kommunisterna, intellektuellt prostituerad av demokraterna, renegat av emigranterna och patologisk nihilist av de religiösa, så är man inte så där överdrivet angelägen om att få träda inför denna offentlighet igen. I synnerhet som man inte känner sig innerligt förenad med den. För egen del har jag likväl inte avstått från att ta del av de senaste tre årens litterära produktion. Mitt intryck är följande: I västerlandet diskuterar sedan fyra decennier samma slags människor samma slags problem med samma slags argument med hjälp av samma slags kausal- och konditionalsatser och kommer till samma slags resultat, som de kallar syntes – eller icke-resultet, som de då kallar kris. Det hela verkar en smula uttjatat, som ett beprövat libretto. Det är förstenat och skolastiskt, det påminner om något som hämtats fram från dammiga kulisser. Ett folk, detta västerland, som vill förnya sig – och mycket tyder på att det skulle kunna förnya sig – kan inte regenereras med denna metod.
Ett folk regenereras genom att spontana element emanerar, inte genom att historiserande och deskriptiva sådana blir ompysslade och dekorerade. Men det är dessa senare som fyller upp det offentliga rummet hos oss. Och bakgrunden till detta är något som ni, om jag formulerar det, kommer att finna är katastrofalt. Västerlandet går enligt min mening inte under på grund av totalitära system eller SS-förbrytelser, iinte heller på grund av materiell utarmning eller folk som Gottwald och Molotov; det går under på grund av intelligentians hundaktiga krypande för de politiska begreppen. Zoon politikon, detta grekiska missgrepp, denna balkanidé – det är kärnan i den undergång som nu fullbordas. Att det är dessa politiska begrepp som är det väsentliga betvivlas inte för en sekund av klubb- och kongressintelligentian; den uppbjuder alla sina krafter för att svansa kring dessa begrepp och accepteras av dem. Det gäller inte bara Tyskland – som vad detta beträffar befinner sig i en särskilt svår, nästan förlåtlig situation – utan lika mycket intelligentian i alla andra europeiska länder; enbart från England kan man ibland höra andra tongångar.
Låt oss kasta en hastig blick på dessa politiska begrepp och deras innehåll av degenererande och omdanande substans. Demokrati till exempel – som statsform den allra bästa, men i praktiken absurd! Uttrycket uppstår inte genom majoritetsomröstning utan, tvärtom, genom att man motsätter sig majoritetens beslut; det uppstår genom en våldsakt i isolering. Eller ta detta med humaniteten, ett begrepp som offentligheten närmast klär upp till något andaktsfullt – naturligtvis skall man vara human – men det har funnits högkulturer, också sådana som står oss mycket nära, där detta begrepp inte hade någon realitet; Egypten, Grekland, Yucatán; begreppets sekundära betydelse vad beträffar det produktiva, dess antiomdanande drag är uppenbara. Allt primärt uppstår explosivt, senare följer också utjämning och putsning – ett av den moderna genteknikens få oantastliga resultat. Entelekins mutationer [enteleki, grekiska för verksamhet, kraft. Hos Aristoteles människosjälen.] är diskontinuerliga, inte historiska. Det är en allmän lag. Men alltid när något grundläggande ger sig till känna hos oss på ett andligt plan, ett vulkaniskt element, så griper offentligheten in med abort och förstörelse av själva fröet; och den ovannämnda gruppen med sina klubbdebatter, sin rundabordsordförande, sina medlemmar och församlingsmatadorer kallar till upprop och samlar namninskrifter i det förflutnas, framtidens, historiens, de föräldralösa barnens och den ensamstående moderns namn. Samhällsfilosofterna, kulturdebattörerna, krisfenomenologerna strömmar samman och brännmärker, eliminerar, utrotar – och naturligtvis dyker också chefredaktörerna upp i stora presslimousiner som ett slags proffs på att sy ihop mellangårdar, igår som idag tyvärr före förlossningen – och allt detta till skydd för demokrati och humanitet. /.../
För mig råder inget tvivel om att en cerebral mutation är i vardande, men den kvävs av allt vad offentlighet heter under ledning av den statligt styrda utrotningen av allt väsen. Och här börjar tragedin. Offentligheten har rätt, historiskt sett har den rätt. Ty dessa krafter tyder på ett väsen som förfogar över nya destruktiva drag, skrämmande drag i en kvartär som tappat sina pigment – människan är något annat än vad föregående århundraden trodde och förutsätte, och i sitt nya tankesystem kan hon inte anvisa den västerländska idén om historien någon annan plats än hos voodookulten eller i schamanernas svarta magi.
Det är inte mitt jobb att hålla fram mina egna tragiska idéer mot denna offentlighet. Jag bär mina tankar i ensamhet /.../ Esteticism, isolationism, esoterism – "det intellektuella fågelsträcket över huvudet på folk" – ja faktiskt, jag är ornitolog specialiserad på detta slags fågelsträck, dessa sträck som inte sårar någon, som alla kan se upp mot, eftertänksamt betrakta och överlämna sina drömmar åt. De riktar sig således mot denna djuriska monism som hävdar att allt måste passa samman, att allt måste finnas där utan minsta inre ansträngning, utan några bakslag, utan en upplevelse av misslyckande, utan det slags resignation som bestämmer ens hållning. /.../
Min nihilism är universell, den bär mig – den känner den outgrundliga övergången.
Och därmed säger jag farväl och sänder hälsningar från ett strömlöst, blockerat Berlin /.../ det är en stad vars glans jag en gång älskade och vars elände jag nu uthärdar som en del av den, staden där jag upplevde det andra, det tredje och nu det fjärde riket och där det inte finns någonting som kan få mig att lämna den. Ja, nu börjar man till och med kunna skönja en framtid för denna stad: spänningar har bildats i den nyktra stilen, det har uppstått temposkiften och störningar i klarheten, något tvetydigt har tillkommit, en ambivalens, en sådan som kentaurer och amfibier föds ur. /.../

Översättning: Peter Handberg

posted by rasmus @ 9:46 AM