Simon Frith: The industrialization of music
From Andy Bennet, Barry Shank, Jason Toynbee (red.): The Popular Music Studies Reader (Routledge, London 2006), s. s. 231-238231: "The contrast between music-as-expression and music-as-commodity defines twentieth-century pop experience. /.../ Read any pop history and you will find in outline the same sorry tale. However the story starts, and whatever the author's politics, the industrialization of music means a shift from active musical production to passive pop consumption, the decline of folk or community or subcultural traditions, and a general loss of musical skill. [...]
What such arguments assume /.../ is that there is some essential human activity, music-making, which has been colonized by commerce. /.../
The flaw in this argument is the suggestion that music is the starting point of the industrial process – the raw material over which everyone fights – when it is, in fact, the final product. The industrialization of music cannot be understood as something which happens to music, since it describes a process in which music itself is made."
231-232: "Twentieth-century popular music means the twentieth-century popular record; not the record of something (a song? a singer? a performance?) which exists independently of the music industry, but a form of communication which determines what songs, singers and songwriters are and can be."
232: "We are coming to the end of the record era now (and so, perhaps, to the end of pop music as we know it) /.../
rock and roll was /.../ the climax of (or possibly footnote to) a story that began with Edison's phonograph."
236: "Pop music meant pop records, commodities, a technological and commercial process under the control of a small number of companies. Such control depended on the ownership of the means of record production and distribution /.../ Live music-making was still important but its organization and profits were increasingly dependent on the exigencies of record-making. The most important way of publicizing pop now – the way most people heard most music – was on the radio, and records were made with radio formats and radio audiences in mind"
237: "Record companies quickly realized tape's flexibility and cheapness, and by 1950 tape recording had replaced disc recording entirely. This was the technological change which allowed new, iindependent producers into the market – the costs of recording fell dramatically even if the problems of large-scale manufacture and distribution remained. Mid-1950s American indie labels like Sun were as dependent on falling studio costs as late-1970s punk labels in Britain /.../
what could be done during this intermediary stage, to the tape itself, that transformed pop music-making. Producers no longer had to take performances in their entirety. They could cut and splice, edit the best bits of performances together, cut out the mistakes, make records of ideal not real events."
238: "By the mid-1960s the development of multi-track recording enabled sounds to be stored separately on the same tape /.../ Studio-made music need no longer bear any relationship to anything that can be performed live; records use sounds, the effects of tape tricks and electronic equipment, that no one has ever even heard before as musical. /.../
It was pop producers, unashamedly using technology to 'cheat' audiences (double-tracking weak voices, filling out a fragile beat, faking strings) who, in the 1950s and 1960s, developed recording as an art form, thus enabling rock to develop as a 'serious' music in its own right."
Paolo Virno: A Grammar of the Multitude.
Paolo Virno: A Grammar of the Multitude. For an Analysis of Contemporary Forms of Life
Semiotext(e), Los Angeles/New York 200424: "I believe that in today's forms of life one has a direct perception of the fact that the coupling of the terms public-private, as well as the coupling of the terms collective-individual, can no longer stand up on their own, that they are gasping for air, burning themselves out. This is just like what is happening in the world of contemporary production, provided that production – loaded as it is with
ethos, culture, linguistic interaction – not give itself over to econometric analysis, but rather be understood as a broad-based experience of the world."
40: "My thesis, in extremely concise form, is this: if the publicness of the intellect deos not yield to the realm of a public sphere, of a political space in which the many can tend to common affairs, then it produces terrifying effects. A
publicness without a public sphere: here is the negative side – the evil, if you wish – of the experience of the multitude."
41: "The
general intellect, or public intellect, if it does not become a republic, a public sphere, a political community, drastically increases forms of submission."
50: "It was not necessary to have read Aristotle's
Nicomachean Ethics to know that labor, political action, and intellectual reflection constituted three spheres supported by radically heterogeneous principles and criteria. /.../
So then, this ancient tripartioning which was still encysted into the realm of common sense of the generation which made its appearance in the public scene in the Sixties, is exaclty what has failed today."
51: "In fact, political action now seems, in a disastrous way, like some superflous duplication of the experience of labor /.../ it follows them closely while offering a poorer, cruder and more simplistic version of these procedures and stylistic elements."
67: "The peculiar publicness of the Intellect /.../ manifests itself indirectly within the sphere of the State by way of a
hypertrophic growth of the administrative apparatus. The administration, and no longer the political-parliamentary system, is the heart of 'stateness' /.../ because the administration represents an authoritarian coalescence of the
general intellect, the point of fusion between knowledge and control /.../ In short, we no longer face the well-known processes of rationalization of the State; on the contrary, we must acknowledge the achieved
statization [statizzazione] of the Intellect which has occured."
52-53: "The performing arts [...] have indeed a strong affinity with politics. Performing artists – dancers, play-actors, musicians, and the like – need an audience to show their virtuosity, just as acting men need the presence of others before whom they can appear; both need a publicly organized space for their 'work', and both depend upon others for the performance itself." (Hanna Arendt,
Between Past and Future)
56: "The speaker alone – unlike the pianist, the dancer or the actor – can do without a script or a score."
66: "While the virtuoso in the strictest sense of the word (the pianist, the dancer, for instance) makes use of a well defined score, that is to say, of an
end product in its most proper and restricted sense, the post-Fordist virtuosos, 'performing' their own linguistic faculties, can not take for granted a determined
end product."
41: "The
sharing of linguistic and cognitive habits is the constituent element of post-Fordist process of labor. All the workers enter inte production in as much as they are speaking-thinking."
56: "contemporary production becomes 'virtuosic' (and thus political) precisely because it includes within itself linguistic experience as such. If this is so, the matrix of post-Fordism can be found in the industrial sectors in which there is 'production of communication by means of communication'; hence, in the culture industry."
102: "
all of post-Fordist labor-power can be described using the categories with which Marx analyzed the 'industrial reserve army', that is, unemployment."
103: "there is no substantial difference between employment and unemployment. It could be said that: unemplyment is non-rumerated labor and labor, in turn, is remunerated unemployment."
102: "
For the post-Fordist multitude every qualitative difference between labor time and non-labor time falls short."
61: "My hopythesis is that the communication industry (or rather, the spectacle, or even yet, the culture industry) is an industry among others, with its specific techniques, its particular procedures, its peculiar profits, etc.; on the other hand, it also plays the role of
industry of the means of production. /.../
The culture industry produces (regenerates, experiments with) communicative procedures, which are thendestined to function also as means of production in the more traditional sectors of our contemporary economy. This is the role of the communication industry, once post-Fordism has become fully entrenched: an industry of the means of communication."
60-61: "When money mirrors in itself the value of commodities, thus showing what society has
already produced, the spectacle exposes in a separate form that which the aggregate of society
can be and do."
85: "Nihilism is a praxis which no longer enjoys a solid foundation, one made up of support structures and protective practices upon which one can rely."
86: "Opportunists are those who confront a flow of ever-interchangeable possibilities, making themselves available to the greater number of these, yielding to the nearest one, and then quickly swerving from one to another."
87: "Cynics recognize /.../ both the preeminent role played by certain
cognitive premises as well as the simultaneous absence of real
equivalents."
Gottfried Benn: Till utgivaren av ett sydtyskt månadshäfte (Brev från Berlin, 1948)
Berlin, sommaren 1948
Som svar på er förfrågan om ett bidrag till Merkur tillåter jag mig att göra följande kommentar: Jag befinner mig i den besynnerliga situationen att vara utesluten och avstängd från all litteratur sedan 1936; ännu i dag står jag oförmögen kvar på listan över oönskade författare. Jag kan därför inte, efter så lång tid, besluta mig för att åter träda inför offentligheten med ett bidrag som kanske skulle kunna passa i tidskriften eller stämma överens med smaken hos en utgivare, vars publiceringsrätt grundar sig på att han håller sig inom vissa ramar. Jag måste själv exakt kunna bestämma bidragets innehåll och omfång och få det att uttrycka mina nya idéer. /.../
Berömmelsens vingar är inte vita, säger Balzac; men om man, som jag, under de senaste femton åren har kallats för svin av nazisterna, idiot av kommunisterna, intellektuellt prostituerad av demokraterna, renegat av emigranterna och patologisk nihilist av de religiösa, så är man inte så där överdrivet angelägen om att få träda inför denna offentlighet igen. I synnerhet som man inte känner sig innerligt förenad med den. För egen del har jag likväl inte avstått från att ta del av de senaste tre årens litterära produktion. Mitt intryck är följande: I västerlandet diskuterar sedan fyra decennier samma slags människor samma slags problem med samma slags argument med hjälp av samma slags kausal- och konditionalsatser och kommer till samma slags resultat, som de kallar syntes – eller icke-resultet, som de då kallar kris. Det hela verkar en smula uttjatat, som ett beprövat libretto. Det är förstenat och skolastiskt, det påminner om något som hämtats fram från dammiga kulisser. Ett folk, detta västerland, som vill förnya sig – och mycket tyder på att det skulle kunna förnya sig – kan inte regenereras med denna metod.
Ett folk regenereras genom att spontana element emanerar, inte genom att historiserande och deskriptiva sådana blir ompysslade och dekorerade. Men det är dessa senare som fyller upp det offentliga rummet hos oss. Och bakgrunden till detta är något som ni, om jag formulerar det, kommer att finna är katastrofalt. Västerlandet går enligt min mening inte under på grund av totalitära system eller SS-förbrytelser, iinte heller på grund av materiell utarmning eller folk som Gottwald och Molotov; det går under på grund av intelligentians hundaktiga krypande för de politiska begreppen. Zoon politikon, detta grekiska missgrepp, denna balkanidé – det är kärnan i den undergång som nu fullbordas. Att det är dessa politiska begrepp som är det väsentliga betvivlas inte för en sekund av klubb- och kongressintelligentian; den uppbjuder alla sina krafter för att svansa kring dessa begrepp och accepteras av dem. Det gäller inte bara Tyskland – som vad detta beträffar befinner sig i en särskilt svår, nästan förlåtlig situation – utan lika mycket intelligentian i alla andra europeiska länder; enbart från England kan man ibland höra andra tongångar.
Låt oss kasta en hastig blick på dessa politiska begrepp och deras innehåll av degenererande och omdanande substans. Demokrati till exempel – som statsform den allra bästa, men i praktiken absurd! Uttrycket uppstår inte genom majoritetsomröstning utan, tvärtom, genom att man motsätter sig majoritetens beslut; det uppstår genom en våldsakt i isolering. Eller ta detta med humaniteten, ett begrepp som offentligheten närmast klär upp till något andaktsfullt – naturligtvis skall man vara human – men det har funnits högkulturer, också sådana som står oss mycket nära, där detta begrepp inte hade någon realitet; Egypten, Grekland, Yucatán; begreppets sekundära betydelse vad beträffar det produktiva, dess antiomdanande drag är uppenbara. Allt primärt uppstår explosivt, senare följer också utjämning och putsning – ett av den moderna genteknikens få oantastliga resultat. Entelekins mutationer [
enteleki, grekiska för
verksamhet, kraft. Hos Aristoteles människosjälen.] är diskontinuerliga, inte historiska. Det är en allmän lag. Men alltid när något grundläggande ger sig till känna hos oss på ett andligt plan, ett vulkaniskt element, så griper offentligheten in med abort och förstörelse av själva fröet; och den ovannämnda gruppen med sina klubbdebatter, sin rundabordsordförande, sina medlemmar och församlingsmatadorer kallar till upprop och samlar namninskrifter i det förflutnas, framtidens, historiens, de föräldralösa barnens och den ensamstående moderns namn. Samhällsfilosofterna, kulturdebattörerna, krisfenomenologerna strömmar samman och brännmärker, eliminerar, utrotar – och naturligtvis dyker också chefredaktörerna upp i stora presslimousiner som ett slags proffs på att sy ihop mellangårdar, igår som idag tyvärr före förlossningen – och allt detta till skydd för demokrati och humanitet. /.../
För mig råder inget tvivel om att en cerebral mutation är i vardande, men den kvävs av allt vad offentlighet heter under ledning av den statligt styrda utrotningen av allt väsen. Och här börjar tragedin. Offentligheten har rätt, historiskt sett har den rätt. Ty dessa krafter tyder på ett väsen som förfogar över nya destruktiva drag, skrämmande drag i en kvartär som tappat sina pigment – människan är något annat än vad föregående århundraden trodde och förutsätte, och i sitt nya tankesystem kan hon inte anvisa den västerländska idén om historien någon annan plats än hos voodookulten eller i schamanernas svarta magi.
Det är inte mitt jobb att hålla fram mina egna tragiska idéer mot denna offentlighet. Jag bär mina tankar i ensamhet /.../ Esteticism, isolationism, esoterism – "det intellektuella fågelsträcket över huvudet på folk" – ja faktiskt, jag är ornitolog specialiserad på detta slags fågelsträck, dessa sträck som inte sårar någon, som alla kan se upp mot, eftertänksamt betrakta och överlämna sina drömmar åt. De riktar sig således mot denna djuriska monism som hävdar att allt måste passa samman, att allt måste finnas där utan minsta inre ansträngning, utan några bakslag, utan en upplevelse av misslyckande, utan det slags resignation som bestämmer ens hållning. /.../
Min nihilism är universell, den bär mig – den känner den outgrundliga övergången.
Och därmed säger jag farväl och sänder hälsningar från ett strömlöst, blockerat Berlin /.../ det är en stad vars glans jag en gång älskade och vars elände jag nu uthärdar som en del av den, staden där jag upplevde det andra, det tredje och nu det fjärde riket och där det inte finns någonting som kan få mig att lämna den. Ja, nu börjar man till och med kunna skönja en framtid för denna stad: spänningar har bildats i den nyktra stilen, det har uppstått temposkiften och störningar i klarheten, något tvetydigt har tillkommit, en ambivalens, en sådan som kentaurer och amfibier föds ur. /.../
Översättning: Peter Handberg
Gottfried Benn: Efter nihilismen (1932)
I det följande träder två begrepp, som författaren tycks hysa en särskild förkärlek för, i förgrunden: begreppet progressiv cerebration [härnans aktivitet] och begreppet nihilism. Dessa konfronteras i sin tur med begreppet konstruktiv ande, som är ett uttryck för drivkrafterna och försöken att undgå de båda föregående begreppens letargiserande strömning. /.../
Vad de båda begreppen inledningsvis beträffar så är de oskiljaktiga; både innehåll och kronologi förenar dem. Först under föregående århundrade dyker de upp i det europeiska medvetandet, det förra av dem till och med först under senare tid. Begreppet progressiv cerebration /.../ skall uttrycka att mänskligheten under loppet av sin historia uppvisar en klar och tydlilg och ofrånkomlig tillväxt av hjärna och intellektualisering. /.../
Vad nihilismen beträffar så är det ju ett ganska välkänt fenomen. I essän "Goethe och naturvetenskapen" /.../ visade jag att sjutton- och artonhundratalet i Tyskland tycks ha varit en tid då nationens skapande tilldrog sig i ett slutet andligt rum, som inte ens kunde förstöras av inre stridigheter mellan olika generationer och världsåskådningar, ty det fanns
en tro,
en känsla bortom alla förändringar som förblev oantastad. Slutet på denna era infaller ungefär samtidigt med Goethes död. Den tro eller känsla som var förhärskande vid början av den här epoken kallades Gud; vid epokens slut var det naturen. Men det var en föreställning om naturen som hade bildats under Leibniz' och Spinozas inflytande. Naturen: ett panteistiskt allt /.../
Vid tiden för Goethes död började upplösningen av denna känsla. Det uppstod en världsbild där alla relationer till ett bortom och alla förpliktelser till en utomvärldslig existens saknades. /.../ Två årtal är av utomordentlig betydelse på denna väg /.../ 23 juli 1847, det är datumet för det möte i Fysikaliska sällskapet i Berlin där Helmholtz lade fram en mekanisk förklaring av Robert Meyers hypotes om energins konstans och räknade den till naturlagarna. Denna dag var början för föreställningen om att världen kunde förklaras in i minsta detalj, förståelsen av världen var rent mekanisk. Detta datum är lika epokgörande som ett annat datum som lever kvar genom post- och ante-. [dvs år 0] /.../
Det andra datumet är år 1859 då Darwins teori publicerades. En tid med högkonjunktur för rastankar, tilltrasslade sammangyttringar av enorm befolkningsökning. Wall Street blandar sig i kapitalmarknaden, kolonisationsrus, hela kontinenters tilltagande lyx och lust, uppkomsten av en hel samhällsklass som lever på ocker, ekonomiska trångmål under gründeråren, kejserliga kungörelser och fiaskon – i denna tid uppstod teorin om det naturliga urvalet och den starkes seger. /.../
Det var begynnelsen på en tidsålder som sade att människan är god /.../ det vill säga verkar hon dålig så bär miljön skulden, eller härkomsten eller samhället. Alla människor är goda, det vill säga alla människor är lika, lika värdefulla, har samma rösträtt och är lika mycket värda att lyssna på i alla frågor; avvik inte för mycket från genomsnittsmänniskan bara, ingenting stort, ingenting ovanligt. Människan är god, men hon är inte heroisk, man kan inte överlåta något ansvar på henne, användbar skall hon vara, ändamålsenligt och idylliska –: det tragiska nedvärderat /.../
Människa är god, hennes väsen rationellt och allt mänskligt elände går att bekämpa socialt och med hygien, det är det ena. Och det andra: skapelsen är tillgänglig för vetenskapen. Från dessa två idéer härrör upplösningen av alla gamla bindningar, förstörelsen av substansen, nivelleringen av alla värden; från dem kommer det inre trångmål som skapades av den atmosfär som vi alla levde i, som gjorde oss bittra och som vi drack av ända till slutet:
Nihilismen.
Detta begrepp tog i Tyskland form år 1885/86 när verket "Viljan till makt" delvis blev till i utkast, delvis skrevs rent; den första boken har just undertiteln "Den europeiska nihilismen". Men i denna bok finns också en kritik av detta begrepp och ett utkast till hur man skall kunna övervinna den. Om vi vill följa begreppet ännu längre tillbaka, om vi vill fastställa när och var detta ödesdigra begrepp uppträder som ord och själverfarenhet i den europeiska historien, måste vi, som bekant, vända oss mot Ryssland. Dess födelsedatum är mars 1862, samma månad som Ivan Turgenjevs roman "Fäder och sönder" publicerades. /.../ hjälten i denna roman, vid namn Basarov, är redan en fullfjädrad nihilist och Turgenjev använder också detta namn för honom. /.../ Det verkligt intressanta i sammanhanget är att Basarovs nihilism inte är någon nihilism i egentlig mening, ingen negativism rätt och slätt utan fanatisk framstegstro, en radikal positivism vad beträffar naturvetenskap och sociologi. Vi finner för första gången i den europeiska litteraturen en segerviss mekaniker, en hurtig materialist vars suspekta barnbarn vi kan finna i full verksamhet ännu i vår egen tid – hör bara vilka välkända tongångar från sextiotalet som ljuder också i dag: En duktig kemist, heter det där, är tjugo gånger mer värd än den bästa poet. Hellre en bit ost än Pusjkins samlade. /.../ ja, till och med dadaismen, vars uppträdanden i Zürich och Berlin för inte länge sedan väckte en sådan genklang, finner vi redan i en roman från [artonhundra]sextiotalet, romanen "Vad skall man göra?" av Nikolaj Tjernysjevskij. Konst, kan man läsa där, är att rulla in två flyglar i en salong och placera dem dam framför var och en av dem, en halvkör ställer upp sig runtomkring och sedan sjunger eller spelar varje deltagare samtidigt en valfri melodi mycket högt. Detta uppfattades som en revolutionens melodi och en orgie i frihet. Vi kan således notera att de intellektuella effekterna av den historiefilosofiska materialismen börjar göra sig gällande på [artonhundra]sextiotalet, de är således över åttio år gamla; egentligen något gammalt och reaktionärt. Egentligen, och här rör vi oss in i framtiden, är i dag all materialistisk grunduppfattning: den är nämligen tillbakablickande, den griper tillbaka på något, ty framför oss har vi ju en helt annan människa, ett helt annat mål. Själsmontage, reservdelar för det så kallade kollektivt-normalt mänskliga, det är inget annat än andefattig rokoko. Alla dessa angrepp på den högre människan som vi nu tvingats lyssna till i åttio år – Bernard Shaws farser medräknade – det är ju rent gammalmodigt vid det här laget, platt och fånigt. Det finns bara den högre människan, det vill säga den tragiskt kämpande människan, det är om henne historien handlar, bara hon är antropologiskt helt sinnesnärvarande, de rena driftskomplexen är det inte. Det blir alltså trots allt övermänniskan som kommer att övervinna nihilismen; men hon kommer inte att se ut som Nietzsche skildrade henne i överensstämmelse med artonhundratalets smak. /.../ Vi sätter således inte i dag det andliga i samband med biologisk hälsa, /.../
vi ser det andliga som något överordnat livet, överlägset livet som konstruktiv och formande princip: stegring och förtätning – det tycks vara dess lag. Denna fullkomligt transcendenta inställning skulle kanske kunna medföra ett övervinnande, nämligen ett artistiskt tillgodogörande av nihilismen; det kunde hjälpa oss att betrakta den dialektiskt, det vill säga som en utmaning. /.../ Mycket tyder ju på att vi står inför en avgörande antropologisk vändpunkt /.../ Den moderna tekniken och arkitekturen pekar i denna riktning /.../ Många saker – expressionism, surrealism och psykoanalys till exempel – tyder ju på att vi
biologiskt går mot ett återuppväckande av myten och kortikalt mot en uppbyggnad med urladdningar och ren expression. /.../ Den sista karaktäristiska substansen vill
uttryck, den förbigår alla ideologiska mellanled och tillägnar sig tekniken oförställt och omedelbart, medan civilisationen vad innehållet beträffar åter vänder sig mot myten – det tycks vara dess sista stadium. /.../
– ja, blott genom en sista formell anspänning, genom en yttersta intensifiering av det konstruktiva ända till immaterialitetens gräns, skulle en ny etisk verklighet kunna uppstå –
efter nihilismen!
Översättning: Peter Handberg
Martin Luuk: Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer
Loyal Press LP001 (2005)Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Jag har redan länge insett att det här med relationer inte helt är min grej och har under en längre tid förberett mina "uppträdanden", som jag kallat umgänget för, genom att repa in manér och monologer, och det här är bara ett sätt för mig att ta steget fullt ut. /.../
Det sägs ibland att delad glädje är dubbel glädje. Det gäller inte för mig, jag är aldrig så glad som när jag ensam kan skratta åt någonting som ingen annan förstår. Därför har jag med åren utvecklat en intern humor, en humor som bara jag förstår.
Det händer att folk försöker få mig att avslöja nycklarna, koderna till den här humorn. Folk vill in i min värld, de vill skratta med mig, jag säger alltid nej, jag vill inte att folk skrattar med mig, det vore olidligt generande och släppper jag in en så har jag snart släppt in alla och så sitter vi där allihop och skrattar tillsammans och jag svär vid Gud (så som jag själv uppfattar honom) att då skulle jag hellre dö. Men nu har jag tänkt om och snart ska jag berätta allt för en kille från Skåne som heter Leffe. /.../
På dagen fem år efter att jag delat med mig av koderna kom Leffe tillbaka, han sa att han satt sig in i mina skrifter och att han nu förstått precis hur jag tänkt/menat. Han sa att det som han tidigare tyckt varit spännande nu bara var tråkigt, att det som hade varit lite kittlande förut nu bara blev plumpt och övertydligt, han sa att min humor var tråkig och att han hellre skulle äta bajs än att någonsin sitta sida vid sida med mig och skratta åt min taffliga sk "humor". Det var då jag insåg att min interna humor blivit skottsäker, inte ens någon som får ta del av koderna kan njuta av den, jag hade blivit en annan, en man vars humor var fredad för all framtid. /.../
Gottfried Benn: Dubbelliv (1950)
263:
När ni anmälde ert besök lovade ni att inte fråga om jag är nihilist. Denna fråga är faktiskt lika innehållslös som frågan om jag åker skridskor eller samlar på frimärken. Det kommer nämligen an på
vad man gör av sin nihilism.
261:
I begynnelsen var ordet. Det är anmärkningsvärt och det har också kostat mig en hel del tankemöda att inse att det faktiskt är så. I begynnelsen när animism, toemism, grävandet av grottor, djur, magiska masker och klapperstavar dominerade världen – judarna var troligen mycket gamla när de hävdade detta, de visste mycket. Men faktiskt så är det i ordet som världen har sitt centrum, det finns inget mer förrädiskt än ordet. Jag har alltid tyckt det är oerhört intressant när akademiker och även djupsinniga filosofer plötsligt ställs öga mot öga med det fria ordet, det ord som inte ger upphov till långa tirader, till system och faktaobservationer som kan underbyggas historiskt; inte kommentarer, utan: gestalt. Här får de sannerligen något att bita i! Totalt sammanbrott! Småidylliker, myspysare, snorvalpar. I beynnelsen, mitten och slutet är ordet.
Tillägg: Idag är det så att det bara finns två verbala transcendenser: de matematiska lärosatserna och ordet som konst. Allt annat är affärsspråk, beställning av öl.
261-262:
Ett verk kan endast uppstå i ett slutet rum. Det som kallas dynamik och som innebär att man föreställer sig något revolutionärt, våldsamt och gränsöverskridande hör till andra områden, det är förutsättningar – konsten är statisk. Dess innehåll är en jämvikt mellan tradition och originalitet, tillvägagångssättet är en balans mellan massa och stödjepunkt. Detta faktum förklarar den egendomliga närheten mellan alla konster inom kulturepokerna /.../ Men detta faktum skiljer också konsten från alla andra områden – det är en tes som gör sig allt mer gällande
264-266:
Framtidens stil kommer att vara robotstil, montagekonst. Den hittillsvarande människan är till ända, biologin, sociologin, familjen, teologin – allt har förfallit och lakats ur, allt bär protes. /.../
Människan måste sättas samman på nytt, utförligt, av talesätt, ordspråk, meningslösa samband, spetsfundigheter:
En människa inom citationstecken. Gestaltningen av människan sker genom olika formtrick, upprepning av ord och motiv – infall spikas upp som spikar på väggen och på dessa hängs ordningsföljden upp. /.../ Tankegångar grupperas, geografi tillkommer, drömmerier flätas in och tas sedan bort. Inget sätts längre samman psykologiskt-innehållsmässigt, allt slås bara an, genomförs aldrig. Allt förblir öppet. Antisyntetiskt. Man står fast vid det som inte går att förena. Behov av stort snille och fint handlag, annars dilettanteri och enfaldighet. Stort behov av sinne för det tragiska, annars inte övertygande. Men om författaren uppfyller detta kan första versen vara hämtad ur en kursbok, den andra kan vara en strof ur en sångdikt och den tredje en lustighet av Mikosch – och det är ändå en dikt. /.../
Intressant – det är ett viktigt ord! Intressant – det leder inte till detta ogenomskinliga, plågsamma familjära "djup", inte genast till "en moder", denna av tysken så omtyckta vistelseort – intressant är långt ifrån identiskt med underhållande – titta lite närmare på ordet bara: inter-esse, mellan vara, nämligen mellan dess dunkel och skimmer – "Skenets olymp". Nietzsche. /.../
Ni måste själv upphäva allt på nytt: då börjar det sväva. Charlatan – det är inget dåligt ord, det finns värre: historisk och dräggaktig.
Översättning: Peter Handberg
