excerpter

Ernst Jünger: Över linjen

Tillägnad Heidegger på dennes 60-årsdag 1949

15: I början av Wille zur macht betecknar sig Nietzsche som "Europas första fullkomliga nihilist, som själv emellertid har levt ut denna nihilism inom sig och gjort slut på den – som har den bakom sig, under sig och utanför sig själv". [...] Således betraktas inte nihilismen som ett slut, utan snarare som en fas i en omfattande andlig process, som inte bara kulturen i dess historiska förlopp utan också den enskilda i sin personliga existens är i stånd att övervinna och bära eller kanske få att läka till ett ärr.

16: Tjugo år tidigare hade Dostojevskij avslutat arbetet med Brott och straff, vilket han 1866 lät publicera [...] Undersökningens objekt är detsamma som i Der Wille zur Macht; däremot betraktas det hela ur ett annat perspektiv. Tyskens ögon riktar sig mot det andligt-konstruktiva och en känsla av dristighet och stort äventyr ledsagar hans blick. Ryssen däremot är sysselsatt med nihilismens moraliska och teologiska innehåll. [...] Bägge tillvägagångssätten kompletterar varandra [...] bägge författarna instämmer i prognosen. Också hos Dostojevskij är denna optimistisk; han betraktar inte nihilismen som en sista, dödlig fas. Han anser den snarare för möjlig att bota; genom smärtan.

17: Man får även här ett intryck av att nihilismen uppfattas som en nödvändig fas i en utveckling mot vissa bestämda mål. [...] Optimismen kan nå vissa skikt där framtiden slumrar och befruktas. [...] Dess tyngdpunkt finner man snarare i karaktären än i världen. En sådan solid optimism är mycket värd i sig [...] Pessimismen bör inte betraktas som en motsats till denna optimism. [...] Pessimismen kan, som hos Burckhardt, yttra sig som ett äckel inför det man ser i vardande – man vänder då blicken mot något vackrare, även om det är förgångna bilder. Så finns det omsvängningar mot optimismen [...] Slutligen finns det en pessimism som, fastän den vet att nivån har sjunkit, betraktar storhet, men i synnerhet kanske framhärdande, som möjligt också på denna nya nivå och som ger priset åt den som kan uthärda i den kopplösa kampens hållning. Däri ligger Spenglers förtjänst.

18: Optimismens motsats är snarare defaitismen, som idag är oerhört utbredd. [...] Fiendens ondskefullhet och det hemska i metoderna tycks stegras i samma takt, medan människans svaghet växer. Till sist är hon omsluten av terrorn som av ett naturelement. I en sådan situation krossas hon redan av det nihilistiska ryktet, som förbereder hennes undergång. [...] För alla makter som vill sprida skräck utgör det nihilistiska ryktet det största propagandamedlet. [...] proklamera den övermakt som samhället äger gentemot den enskilde. Det bör en gång för alla inskärpa moralen: "Folket är allt. Du är ingenting!", och samtidigt finnas närvarande i medvetandet som ett fysiskt hot

20: En bra definition av nihilismen skulle kunna jämföras med att avslöja det som framkallar cancer [...] [Hos] Nietzsche [finner vi] åsikten att nihilismen är ett uttryck för de högsta värdenas sönderfall. Som tillstånd betecknar han det som normalt, som mellanstadium patologiskt [...] Nihilismen kan lika gärna vara ett tecken på styrka som svaghet. Den är ett uttryck för den andra världens gagnlöshet, men inte för världens och tillvarons gagnlöshet överhuvudtaget.

21: Hos Dostojevskij blir nihilismen verksam i den enskildes isolering, i hans utträde ut gemenskapen [...] Den leder till en tillväxt av psykisk och andlig makt på bekostnad av hälsan. Den kan mynna ut i ett kusligt borttynande, [...] Det kan också sluta i självmord [...] I bästa fall leder den till ett tillfrisknande, efter det att återinträdet i församlingen har ägt rum [...] Genom rening i inferno eller i Döda huset kan så ett högre stadium uppnås än vad som var möjligt före inträdet i nihilismen.

Man kan inte missta sig på att bägge konceptionerna är besläktade. De skrider framåt i samma tre faser: från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse. [...] Svårigheten att definiera nihilismen ligger i att anden omöjligen kan skapa sig en föreställning om intet. [...] Det är också därför som nihilismen endast upprättar en relation till intets utkanter, till dess förterräng och aldrig till själva huvudkraften. På ett liknande sätt kan man då kännedom om döendet, men inte om själva döden.

22: För att kunna vidmakthålla en föreställning om nihilismen gör man klokt i att snarast skala bort företeelser som uppträder i dess sällskap eller släptåg, och som man därför gärna sammanblandas med den. Det är också framför allt de som ger ordet dess polemiska innebörd. Till dessa räknas de tre stora områdena det sjuka, det onda och det kaotiska. [...] Med tiden har det visat sig att nihilismen väl kan leva i harmoni med ett utvecklat ordningssystem, ja att detta snarare är regel vid tillfällen då nihilismen blir aktiv och utvecklar makt. Ordning är för den en gynnsam grundval; den ombildar denna grundval för sina syften. Den enda förutsättningen är att denna ordning är abstrakt [...] Nära förbundet med detta händelseförlopp, i vilket staten blir till ett nihilistiskt objekt, är masspartiernas framträdande i storstäderna.

23: Särskilt lämplig för varje godtycklig övergång och underordning kommer den tekniska ordningen att vara [...] Detta gäller också de organisationer som häftar sig fast vid den – förbund, koncerner, sjukkassor, fackföreningar och andra. De är alla inriktade på att helt enkelt fungera; idealet känner man igen genom att man "bara behöver trycka på knappen" eller "slå av och på". De kan därför också utan övergång anpassa sig till skenbart motstridiga krafter. Redan tidigt såg marxismen stora fördelar i kapitalismens utbyggnad av truster och monopol.

24: Kaos är således på sin höjd en konsekvens av nihilismen, och inte ens den sämsta. Det avgörande är hur mycket äkta anarki som finns dold i detta kaos, och därmed också en ännu oordnad fruktbarhet. [...] Skillnaden mellan kaos och anarki förstår vi här som den mellan oordning i det bebodda och i det levande. Öken och urskog skulle kunna vara dess former. I den meningen är kaos inte nödvändigt för nihilisten [...] Ännu mindre tycker han om anarkin. [...] Till och med på de platser där nihilismen visar upp sina allra mest ohyggliga sidor, som i de stora fysiska utrotningslägren, råder nykterhet, hygien och sträng ordning in i minsta detalj.

25: Likaså måste åsikten att nihilismen är en sjukdom bemötas med försiktighet. I något fall finner man snarare att den sammanhänger med fysisk hälsa – framför allt där den drivs kraftigt framåt. I den passiva nihilismen förhåller det sig annorlunda.

26: Viktigt i detta sammanhang är det speciella arbetssätt som man kallar sport. I sporten återfinner man inte bara strävan att göra en hög grad av fysisk hälsa till det normala, utan också att slå rekord som närmar sig gränserna för den mänskliga prestationsförmågan, ja som går utöver den. [...] Allt detta utspelar sig också i litteraturen, ja framför allt i litteraturen [...] Det stora temat sedan hundra år är nihilismen, sak samma om den blir framställd på ett aktivt eller passivt sätt.

28: Förvisso tilltar också sjukdomen. Det visar redan mängden av läkare. Det finns en nihilistisk medicin vars kännetecken ligger i att den inte vill bota utan eftersträvar andra syften, denna skola breder ut sig. Den tillmötesgår patienten som vill hålla fast vid sin sjukdom. Å andra sidan kan man omnämna ett speciellt slags sundhet, som hör hemma bland de nihilistiska fenomenen; en sundhet med propagandistisk friskhet som väcker ett starkt intryck av fysisk problemlöshet. [...] Nietzsche har rätt i att nihilismen är ett normalt tillstånd, patologisk är den bara om man jämför den med värden som inte längre gäller, eller ännu inte har börjat gälla.

Det onda behöver inte alls uppträda vid nihilism [...] Å andra sidan kan de nihilistiska aktionernas karaktär och program utmärka sig för goda avsikter och filantropi. Ofta följer de som en snabb motattack mot de första tecknen till oordning – med en räddande tendens – och fortsätter likväl den påbörjade processen och får den att spetsa till sig.

29: Där nihilismen har blivit det normala tillståndet återstår för den enskilde endast valet mellan olika slags oförätter. [...] Om nihilismen kunde betecknas som det specifikt onda skulle diagnosen bli gynnsammare. Mot det onda finns det säkra botemedel. Mer oroande är själva sammansmältandet, ja rent av ett fullkomligt utsuddande av gott och ont

29-30: Den nihilistiska världen är till sitt väsen en värld som reduceras mer och mer, vilket ju med nödvändighet överensstämmer med rörelsen mot nollpunkten. Den däri rådande grundkänslan är reduktion och att reduceras. [...] Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft. Vi ser detta framför allt i förenklingen av den vetenskapliga teorin. [...] Kännetecknande för det nihilistiska tänkandet är också benägenheten att finna en gemensam nämnare för alla de invecklade tendenser som finns i världen.

32: Den mest omfattande reduktionen är den som går tillbaka till den rena kausaliteten; till dess underavdelningar hör det ekonomiska betraktandet av den historiska och sociala världen. Undan för undan förs alla områden in under denna gemensamma nämnare, till och med ett sådant från kausaliteten avlägset residens som drömmen.

33: Vari grundar sig den misstämning [...] som på ett så betydande vis skiljer åren efter 1945 från dem efter 1918? Man kan förmoda att orsaken ligger i att vi under tiden inte bara har passerat nollpunkten ideologiskt, utan också med allt det som ligger till grund för ideologin. Det medför en ny riktning för anden och att vi uppfattar nya fenomen. [...] Överskridandet av linjen, passerandet av nollpunkten delar skådespelet; det antyder mitten men inte slutet. Säkerheten är fortfarande mycket avlägsen. [...] Därmed har vi visserligen ännu inte passerat verkstadsstilen, fastän en betydande skillnad kommer i dagen.

34: Ännu söker ögat efter scenografins förändringar, vilka kan åtskiljas från dem som rör framstegsvärlden och det kopernikanska medvetandet. [...] Ingen kan nu blunda för att nihilismen närmar sig sina sista mål i den faktiska världen. Vid inträdet i dess zon var huvudet redan i fara medan kroppen däremot var i säkerhet. Nu är det tvärtom. Huvudet är bortom linjen. [...] Det hjälper föga att man blundar inför detta. [...] Av makterna och medlens ofantlighet kan man sluta sig till att allt står på spel numera. Till detta hör också det gemensamma i stilen. Allting pekar hän mot världsstaten. Det handlar inte längre om nationalstatliga frågor [...] Det är en första blick av hopp. För första gången syns ett stadigt och sakligt mål mitt i det gränslösa fortskridandet och dess förändringar.

35: Vad skall man göra i ett sådant läge? Många grubblar över denna fråga. Det är vår tids tema. Det fattas inte heller svar. Tvärtom är det snarare deras mångfald som verkar förvirrande. Hälsa uppstår inte genom att var och en blir läkare. [...] Däremot går det mycket väl att rekommendera förhållningssätt och praktiska råd om vad som rör sig på det nihilistiska fältet, ty när allt kommer omkring saknas inte erfarenheter.

36: Beträffande optiken kan ytterligare en omständiighet omnämnas, som måste verka störande, ja obegriplig för den som inte rör sig på dessa bredder. Den hänger samman med att de gamla siffrorna inte längre stämmer vid överskridandet av nollmeridianen och att en ny räkning måste påbörjas. [...] Den konservativa hållningen – deras företrädare är värda all aktning, ja ofta beundran – förmår inte längre fånga upp och hålla tillbaka denna utveckling, så som det tycktes möjligt ännu efter första världskriget. Den konservative måste ju sätta sin tillit till vissa delområden som ännu inte kommit i rullning, likt monarkin, adeln, armén eller landet. Där allt börjat glida försvinner emellertid utgångspunkten. Således kan man se hur de ungkonservativa går över från statiska till dynamiska teorier: de söker upp nihilismen ute på det öppna fältet. Det är ett tecken på att saker och ting har drivits till sin spets [...] Det råder inget tvivel om att vår tillvaro som helhet rör sig över den kritiska linjen. Därmed förändras farorna och säkerheten. Det är inte längre någon idé att grubbla över om man kan rädda ett hus eller en enskild egendom undan eldstormen. Här hjälper ingen list, ingen flykt. Tvärtom – vid det som räddats undan häftar någon absurt, i bästa fall något musealt.

37: Intelligensian delas mitt itu av en babylonisk förvirring vars tema är nollpunktens exakta position. Av detta kan man förvisso också få kännedom om det framtida koordinatsystemet [...] Det finns därför också en fråga om grundvärdet som idag kan ställas till personer, verk och inrättningar. Den lyder: i vilken mån har de passerat linjen?

38: Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra. Det kan också grumliga ögon uppfatta. Nya fästpunkter tillkommer. Men hitom linjen går det inte att fälla några omdömen i saken. Man är kvar i en nihilistisk konfliktsituation, i vilken det utan tvekan inte bara är mer insiktsfullt utan också värdigare att ställa sig på kyrkans sida än på den andra sidan, som angriper kyrkan. [...] Ett ytterligare tillbakaträngande av kyrkorna offrar antingen fullständigt massorna åt det tekniska kollektivet och dess exploatering eller driver dem i armarna på dessa sekterister och scharlataner, som idag gör sig viktiga i vartenda gathörn.

40: Nederlaget är alltid beklagansvärt. Men det är ändå inte helt av ondo, inte alldels mörkt; det har också fördelar. Däribland finns en betydande moralisk fördel, såtillvida som det är undantaget aktionerna och därmed också medskyldigheten som är förbunden med dessa. På detta vis kan ett rättsmedvetande växa fram som är överlägset aktörernas.

40-41: Två olika slags ångest behärskar människorna när nihilismen kulminerar. Den ena bottnar i rädslan för det inre tomrummet och tvingar henne att manifestera sig utåt till varje pris – genom att utveckla makt, behärska rummet eller genom ökad hastighet, Det andra verkar utifrån och in som ett angrepp från en på samma gång demonisk och automatiskt mäktig värld.

41: Leviatans oövervinnerlighet i vår tid beror på detta dubbelspel, [...] Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmåget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem. [...] Förvånansvärt nyktert ser idag också mannen på gatan detta; när alllt kommer omkring har han betalat dyra lärpengar.

42: Ett av Leviatans schackdrag består i att förespegla ungdomen att hans uppbåd är identiskt med fosterlandets. På det viset inhöstar han sina allra finaste offer.

43-44: Men friheten bor inte i tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken [...] Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. [...] Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först och främst har vi döden. Idag, liksom förr, är människor som inte fruktar döden oändligt överlägsna också den största jordiska makt. Det är orsaken till att fruktan oavbrutet måste spridas. Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle kunna lämna denna fruktan bakom sig: det vore deras säkra fall.

47: Vi söker mutationer och möjligheter genom vilka livet i en ny tidsålder skall bli tänkbart, uthärdligt ja kanske också lyckligt. [...] Av det egenartade i vår situation kan man sluta sig till att dessa tankeakter tidsmässigt sett måste föregå det teologiska uppsättandet av normer, även om de syftar hän mot dessa – ja kanske inte bara de utan också vetenskapernas ström överhuvudtaget; som ett nät i vilket man fångar ett annat byte än det väntade. Att tänkandet, så som vi har fått ärva det, inte räcker till för detta ligger i öppen dag.

48: Förebråelsen för nihilism hör idag till de vanligaste, och var och en använder den gärna om sina motståndare. Det är troligt att alla har rätt. [...] Den som inte själv har erfarit intets ohyggliga makt eller gett vika för frestelsen, känner tiden minst av alla.

Översättning: Peter Handberg

Läs även hos Svartvit

posted by rasmus @ 2:50 AM