Tuesday, February 28, 2006

Jacques Derrida: The Word Processor

From: Paper Machine, Standford University Press, 2005 (2001)

19-20:
"Heidegger deplores the fact that even personal letters are now typewritten and that the singular trace of the signatory are no longer recognizable through the shapes of the letters and the movements of the hand. But when we write 'by hand' we are not in the time before technology; there is already instrumentality, regular reproduction, mechanical iterability. So it is not legitimate to contrast writing by hand and 'mechanical' writing, like a pretechnological craft as opposed to technology. And then on the other side what we call 'typed' writing is also 'manual'.
You would like me to speak of my own experiences. Well, yes, like so many other people I have gone through this history, or I have let it come my way. I began by writing with a pen, and I remained faithful to pens for a long time (faith is the right word here), only transcriving 'final versions' on the machine, at the point of separating from them. The machine remains a signal of separation, of severance, the official sign of emancipation and departure for the public sphere. (...)
But I never concealed from myself the fact that, as in any ceremonial, there had to be repetition going on, and already a sort of mechanization. (...)
Then, to go on with the story, I wrote more and more 'straight onto' tge machine: first the mechanical typewriter, then the electric typewriter, in 1979; the finally the computer, around 1986 or 1987. I can't do without it any more now, this little Mac, especially when I'm working at home; I can't even remember or understand how I was able to get on before without it. It's a quite different kind of getting going, a quite different exercise of 'getting to work'."

21:
"I don't feel the interposition of the machine as a sort of progress in transparency, univocity, or easiness. Rather, we are participating in a partly new plot. Heidegger points out that the work of thinking is a handiwork, a Handlung, an 'action', prior to any opposition between practice and theory. Thought, in this sense, would be a Handlung, a 'maneuver', a 'manner', if not a manipulation. But is that a reason for protesting against the machine? Having recourse to the typewriter or computer doesn't bypass the hand. It engages another hand, another 'command', so to speak, another induction, another injunction from body to hand and from hand to writing. (...) Ultimately it's the hand we're talking about (...) With mechanical or electrical writing machines, with word processors, the fingers are still operating; more and more of them are at work. It is true that they go about it in a different way. You do it more with the fingers – and with two hands rather than one. All that goes down, for some time to come, in a history of digitality."

22-23:
"I was very late in coming to this figure of 'word processing'. I resisted for a long time. I thought I would never manage to submit to the rules of a machine that basically I understand nothing about. I know how to make it work (more or less) but i don't know how it works. So I don't know, I know less than ever 'who it is' who goes there. Not knowing, in this case, is a distinctive trait, one that does not apply with pens or with typewriters either. With pens and typewriters, you think you know how it works, how 'it responds'. Whereas with computers, even if people know how to use them up to a point, they rarely know, intuitively and without thinking – at any rate, I don't know – how the internal demon of the apparatus operates. What rules it obeys. (...) this might give us plenty to think about with regard to our relationship with technology today – to the historical newness of this experience."

24:
"It's a different kind of timing, a different rhythm. First of all you correct faster and in a more or less indefinite way. Previously, after a certain number of versions (corrections, erasures, cutting and pasting, Tippex), everything came to a halt – that was enough. Not that you thought the text was perfect, but after a certain period of metamorphosis, the process was interrupted. With the computer, everything is rapid and so easy; you get to thinking that you can go on revising forever. An interminable revision, an infinite analysis is already at the horizon, as though held in reserve behind the finite analysis of everything that makes a screen. At any rate it can be more intensely prolonged over the same time. During this same time you no longer retain the slightest visible or objective trace of corrections made the day before. (...) Previously, erasures and added words left a sort of scar on the paper or a visible image in the memory. There was a temporal resistance, a thickness in the duration of the erasure. But now everything negative is drowned, deleted; it evaporates immediately, sometimes from one instant to the next. (...)
All in all, it's getting a bit too easy. Resistance – because ultimately, there's always restistance – has changed in form. You have the feeling that now this resistance – meaning also the prompts and commands to change, to erase, to correct, to add, or to delete – is programmed or staged by a theater. The text is as if presented to us as a show, with no waiting."

Wednesday, February 01, 2006

Paul Oskar Kristeller: Konstarternas moderna system

Skriftserien Kairos, nr 2. Kungl. konsthögskolan/Raster förlag (1996)
Översättning av Eva-Lotta Holm
Ursprungligen publicerad i Journal of the History of Ideas, nr 12/1951.


13: "det var först under 1700-talet som man började producera en viss sorts litteratur där de olika konstarterna jämfördes med varandra och diskuterades utifrån gemensamma principer. Fram till denna tid hade man enbart producerat traktater om poesi, retorik, måleri, skulptur och musik, som var och en utgjorde helt olika ämnesområden och som huvudsakligen var inriktade på tekniska regler snarare än generella regler."

15: "Den grekiska termen för konst (technê) och dess latinska motsvarighet (ars) betecknar inte vad vi i modern mening förstår med de 'sköna konsterna', utan användes för att beskriva all form av mänsklig aktivitet som vi numera förknippar med hantverk eller naturvetenskaper. Antikens människor ansåg dessutom att konst var något man lärde sig genom undervisning, medan den moderna estetiken betonar att konst inte är något man kan lära sig, och således uppstår den ibland märkliga situationen att man försöker bedriva undervisning i ett ämne som man egentligen inte anser kan läras ut. Ofta har man läst antika uttalanden om konst och olika konstarter som om betydelsen vore densamma som i det moderna konstbegreppet. Detta har ibland resulterat i fruktbara felaktigheter"

19: "Platon och Aristoteles (...) uppfattar inte musik och dans som två egna konstarter utan snarare som två element i poesins olika former (...) Man kan således misstänka att de försökte hålla fast vid en äldre tradition som faktiskt höll på att försvinna under deras egen tid genom instrumentalmusikens frigörelse från poesin. Å andra sidan ledde den pythagoreiska upptäckten av de numeriska proportionerna, som är grunden till de musikaliska intervallen, till att musiken började behandlas utifrån teoretiska och matematiska principer. Därigenom uppstod en förbindelse mellan den musikaliska teorin och de matematiska vetenskaperna (...) som skulle komma att bestå fram till modern tid."

47: "Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att Encyklopedin (...) kodifierade systemet för de sköna konsterna i [Abbé] Batteaux efterföljd, vilket genom Encyklopedins status och auktoritet fick största möjliga spridning i Europa."

63: "Inte förrän under tidigt 1700-tal, särskilt i England och Frankrike, producerades omfattande traktater som skrevs av och för amatörer där de olika konsterna grupperades, jämfördes och kombinerades i ett systematiskt schema som baserade sig på gemensamma principer. Under den andra hälften av seklet, särskilt i Tyskland, togs ytterligare steg mot att infoga jämförande och teoretiska undersökningar av de sköna konsterna som en egen disciplin inom det filosofiska systemet."

64: "Den moderna estetikens ursprung i amatörkritiken skulle kunna förklara varför konstverket tills nyligen har analyserats av estetiker ur betraktarens, läsarens och lyssnarens perspektiv, snarare än ur den producerande konstnärens."

65-66: "Vårt välkända system med de fem sköna konsterna hade inte bara sitt ursprung i 1700-talet, utan det reflekterar också de kulturella och sociala villkoren vid denna tidpunkt. Vid andra tidpunkter och på andra platser var de olika konstarternas status, relationer och indelningar helt annorlunda. Det har funnits viktiga perioder i kulturhistorien då instrumentalmusik eller måleri på duk inte existerade eller inte hade någon större betydelse. Å andra sidan har sonetter och epos, glasmålningar, mosaiker, fresker och bokillustrationer, vasmåleri och textilkonst, reliefer och keramik tillhört de 'stora' konstarterna vid olika tidpunkter på ett sätt som inte längre är fallet. Trädgårdskonsten har förlorat sin betydelse som en skön konst sedan 1700-talet. Å andra sidan är filmen ett bra exempel på hur nya tekniker kan leda till nya konstnärliga uttryckssätt (...)
Som ett resultat av sådana förändringar både i den moderna konstnärliga produktionen och i studier av andra faser av kulturhistorien börjar det traditionella systemet för de sköna konsterna att visa tecken på upplösning."